h.

skulle detta bli min nya vana? att sätta på en mask varje gång jag kom till skolan, torka bort tårarna och klistra på ett leende. jag visste att jag inte skulle orka det. men samtidigt kunde jag inte visa mej ledsen i skolan. fick inte vara sårbar. allting hade bara rasat samman. jag var inte samma person, inte gabriella. för den riktiga gabriella var ju alltid glad, och hade alltid nåt roligt att komma med. det var väl så det skulle vara, så det alltid hade varit? men så var det inte längre. är det då så konstigt att man inte tycker att man har nåt kvar att leva för. den gamla gabriella var borta, och ersatt av en ny, ledsen, arg gabriella. det har ärligt talat varit den värsta tiden i hela mitt liv. jag kan förstå hur vissa har velat ta livet av sej. men ändå kom jag aldrig riktigt dit. någonstans så visste jag ändå att mitt liv inte var över, inte på länge. det fanns ett ljus någonstans. men då var jag nästan blind. man kan väl gissa att det där ljuset var Gud. det är säkert många som tror att om man har Gud så kan man inte bli sårad. men det är just det man kan, minst lika mycket som någon annan. den enda skillnaden är att om man har Gud kan man ta sej igenom det. och för varje jobbig grej man tar sej igenom blir man starkare. det tror jag iallfall, så har det varit för mej. det var faktiskt senast igår som jag mådde såhär riktigt dåligt, först i morse precis innan skolan kom jag på att Gud faktiskt finns där, alltid. men jag vågade inte visa hur dåligt jag mådde. bara för mamma och Gud. och Gud sätter en inte i dom svåra situationerna, det är han som vill hjälpa oss ur dom. det gäller bara att inte släppa taget, och lita på Gud.