h.

orkar inte ha samma presentation på bdb längre, fast jag ville inte ta bort texten helt, så jag lägger ut den här istället. :)

BART SIMPSON ÄR TYP MIN IDOL!
näst efter Jesus, som, btw är superhjälten som räddade världen. HUR COOLT ÄR INTE DET? alla freaks som tycker att man behöver skämmas om man tror på Gud, men inte om man tycker att Stålmannen är cool borde SKÄMMAS. för Gud har mycket coolare krafter.
Flyga? Det kan Jesus. Lätt.
Stark? Han håller hela världen i sin hand!
Bryr sej om människor? Han lät sin ende son dö för att rädda alla människor i världen!

Röntgensyn? Han ser rakt in i våra hjärtan och hjärnor.

Men kan Stålmannen gå på vatten? Skulle inte tro det.
Kan han ha koll på hela världen samtidigt? Nä, tänkte väl det.

Ursäkta för att man knappt ser. Men markera bara! ;)

jag har fått men för livet.
sen jag hörde en låt på bolibompa för typ 5 år sen har jag haft den på huvet. det är otroligt jobbigt!
"koonst är inte koooooonstigt.." den är inte bra. :(
om nån vet en bra terapeut, säg gärna till!

När jag slappnar av
känner jag smärtan rulla
fram och tillbaka
sakta över näsan

~Bella



det är en dikt baserad på mitt liv. och, nej, jag tycker inte att den är bra själv.
eller, jo det är den! :D

skulle detta bli min nya vana? att sätta på en mask varje gång jag kom till skolan, torka bort tårarna och klistra på ett leende. jag visste att jag inte skulle orka det. men samtidigt kunde jag inte visa mej ledsen i skolan. fick inte vara sårbar. allting hade bara rasat samman. jag var inte samma person, inte gabriella. för den riktiga gabriella var ju alltid glad, och hade alltid nåt roligt att komma med. det var väl så det skulle vara, så det alltid hade varit? men så var det inte längre. är det då så konstigt att man inte tycker att man har nåt kvar att leva för. den gamla gabriella var borta, och ersatt av en ny, ledsen, arg gabriella. det har ärligt talat varit den värsta tiden i hela mitt liv. jag kan förstå hur vissa har velat ta livet av sej. men ändå kom jag aldrig riktigt dit. någonstans så visste jag ändå att mitt liv inte var över, inte på länge. det fanns ett ljus någonstans. men då var jag nästan blind. man kan väl gissa att det där ljuset var Gud. det är säkert många som tror att om man har Gud så kan man inte bli sårad. men det är just det man kan, minst lika mycket som någon annan. den enda skillnaden är att om man har Gud kan man ta sej igenom det. och för varje jobbig grej man tar sej igenom blir man starkare. det tror jag iallfall, så har det varit för mej. det var faktiskt senast igår som jag mådde såhär riktigt dåligt, först i morse precis innan skolan kom jag på att Gud faktiskt finns där, alltid. men jag vågade inte visa hur dåligt jag mådde. bara för mamma och Gud. och Gud sätter en inte i dom svåra situationerna, det är han som vill hjälpa oss ur dom. det gäller bara att inte släppa taget, och lita på Gud.

Varför är vi människor så själviska?
Vi vill ha allt, vi vill bli älskade mest. Jag vill iallafall det. Bli älskad mest av Gud. Och ibland tyckte jag bara att det va så himla onödigt allting, Gud älskar alla lika mycket, men jag ville att Gud bara skulle vara min. Jag kände mej inte älskad, för jag ville bli mer älskad än alla andra. Jag ligger och tänker på detta, och plötsligt börjar jag gråta. Jag hör någon som säger; "Om du visste hur mycket jag älskar dej..". Och jag förstår att det kvittar om Gud älskar mej mest eller inte, han älskar mej! Han älskar mej mer än jag kan förstå, han älskar mej mer än mina föräldrar! Då är man älskad.
Min mamma har sju barn. Hon älskar alla lika mycket, men ändå är jag inte avundsjuk på min bror för att mamma älskar honom lika mycket som mej. För jag vet att mamma älskar mej också, och hon skulle inte klara att vara utan nån av oss. Det är samma sak med Gud. Han kan inte vara utan något av sina barn, men han älskar alla lika mycket.

Gud är stor.

just nu tycker jag inte om nåt alls.          
                                             

Ikväll är det premiär för Solsidan! Tänkte ge det en chans, det är ju trots allt några bra komiker med. :)
Annars så har jag på Let's Dance i bakgrunden, och mor&far är spårlöst försvunna...

Jag är pyroman.
Moa är schizofren.

See how that works?!

Igår va det onsdag,, bästa dan på länge! Tonår på kvällen, sjukt najs! Jag gjorde världens bästa Hilding! min blåa lilla elefant-älskling. :)<3
Idag har man bara tatt det lugnt, första gången på länge!

Moa är impad av Hilding! :D för han är cool o het, o snyggast i stan!!

har kollat på scrubs o how i met your mother today! favvoprogram som jag har snott från moa. ^^
WE CAN BE FREAKS TOGETHER!

förresten, jag har kanske glömt säga att vi har BJÖRN GUSTAFSSON som gympalärare! :O det är sant, och det är awesome!!

Jag vill höra någon säga mej
Att imorn blir en bättre dag

Som i en gammal sång
Som spelar i min grammofon
Vill höra samma sång
Där allt blir bra imorn


Egentligen är det ju konstigt. Att saker fortfarande kan va jobbiga när man tror på Gud. Jag menar, varför ska saker va jobbiga, när man har allt man behöver? Jag tror att det är en konstig människohjärngrej. Fast man redan har allt man behöver, så måste man hela tiden ha mer, mer, mer.
För om det inte hade vatt så, då hade ju alla som trott på Gud ställt sej mitt på torget och predikat. Eller?
Jag är själv sån, inte att jag är rädd för att stå upp för min tro, men man vågar inte alltid göra det där lilla extra.
Som att göra nåt utåtriktat på skolan, till exempel. Hur svårt kan det va? Skitsvårt.
Så nu har jag kommit fram till att det enda man kan göra är att be, och lita på Gud. Han älskar ju mej, så det äe ju klart att Han vill mitt bästa! Fast ändå är det svårt.