h.

"Charm kan bedra och skönhet brukar inte bestå, men en kvinna som fruktar och bekänner Herren blir verkligen prisad."
                -Ords. 31:30


Himla svårt ord. Att ta till sej iallafall. För jag menar, alla vill vi väl se bra ut, och att folk ska lägga märke till en? Det vill jag iallafall. Fast jag egentligen inte vill erkänna det. Men jag lägger så himla mycket mer tid än jag borde på att inte se ut som alla andra, men ändå vara fin. Och jag lyckas inte ens! Jag är egentligen så himla patetisk. Men sanningen är, att Gud skiter fullständigt i hur vi ser ut. Han bryr sej väl inte om man är tjock eller smal, fin eller ful. Alla är vi vackra i Guds ögon, han skapade oss till sin avbild, han visste precis hur han ville ha det när han skapade varenda en. Varenda liten rynka, varje liten prick, menade Gud skulle vara precis där. Det är ingen slump, det är Gud.
Kläder är ju också helt oviktigt egentligen, vem bryr sej liksom? Egentligen kvittar det väl om man är hårdrockare eller fjortis, det är ju insidan som räknas. Eller är det det? Det känns som att det mer och mer är oviktigt hur man är, folk bryr sej bara om utséendet, kläderna. Så himla, fruktansvärt idiotiskt! Men jag är själv sån, så egentligen borde jag inte säga nåt. Och visst bryr jag mej om vad för kläder jag har, och kommer antagligen alltid göra det, till viss mån. Det jag menar är bara att, vi kanske kan fokusera på det lite mindre iallafall, och se in bakom allt smink, och alla kläder. Kanske se in i hjärtat istället.