h.

Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta och frälsar dem som har en bedrövad ande.
                                                                                                        -Ps. 34:19 

är det sant? kommer det bli bra?

jag vill höra någon säga mej, att imorn blir en bättre dag.

att det kommer bli okej. det kommer lösa sej. allt blir fint. det går över. allt går över. allt går över.

allt går över.

nu har jag o tanja startat en blogg; vegetarisklasagne.blogg.se
fast kolla inte än, för vi är inte färdiga, men jag kunde ändå inte hålla mej.
vi är flummiga där. på den bilden. flum. det räddar liv. på riktigt.
släppa hjärnan, släppa livet, släppa allt.

och det var så bra igår. så himla bra. så flummigt, så luddigt, suddigt. jag tänkte inte, ingen tänkte, jag levde. jag var glad, för en stund. om det bara ville vara så hela tiden. om bara Gud ville hela mej, göra mej bra, ta bort det här. nu. för jag vill verkligen inte mer. jag vill inte.
så konstigt ändå, att alla mina inlägg verkar hamna här. fast jag bara gjorde reklam för en blogg. så hamnade jag här. vad gör jag här? klagar över mitt liv, fast jag inte bryr mej om mitt liv, fast det är just det som är mitt problem.

att jag inte bryr mej, fast jag bryr mej ändå för mycket, att livet är förstört av en småsak.

så tråkigt. så oerhört tråkigt. åka till skolan, när det är såhär. tänk om man bara kunde få fortsätta ha sommarlov, och ha det lite halvkass ifred. tillochmed läraren märkte att det var nåt fel på mej. "Du ser ju lite trött ut, Gabriella. Men snart är du väl ditt glada spralliga jag igen." Ja, det är jag nog. Fast det var jag inte. Jag vill väldigt gärna vara den glada spralliga igen. Väldigt gärna skulle jag vilja återgå till allt som jag var innan sommarlovet. Det går inte. Fast jag föröker. Och försöker. Så tråkigt. Så oerhört tråkigt.
Jag glömmer faktiskt bort mej i skolan iband, och får några gladryck. Men det blir nästan värre sen. Jag undrar varför det blev såhär. Hur detta kunde hända mej. Varför jag förändrades så på ett ögonblick. Nu kan jag inte ta mej tillbaka, men jag vill, vill, vill. Jag vill så gärna bli glad.

Och allting. Allting, var den där tidningens fel.

kanske håller det nu sakta går över. men vågar inte bli glad än, vill inte att det blir som då.
jag tackar Gud för att jag har en vän, som bryr sej. för alla kompisar, för hösten, musiken, allting.
jag är på väg åt rätt håll.

men än vågar jag inte bli glad.

jag är inte glad. fast jag vet att jag kommer bli glad en dag, så jag är lite glad för det.
jag förstår mej ärligt talat inte på mej själv. jag är udda. konstig. jag vill vara det, men jag vill gärna förstå mej själv också. och inte rumla runt hela tiden.
jag vet att Gud har kontrollen, men kom igen, en liten vink kan han väl ge? om varför jag är jag, varför jag inte förstår mej själv, eller nånting, varför jag mår kiss.

jag kommer bli glad en dag! jag kommer bli så glad att jag blir lycklig. jag kommer bli så lycklig att jag gör andra glada. jag kommer göra andra så glada att dom blir lyckliga. dom kommer bli så lyckliga att dom gör andra glada. dom kommer göra andra så glada att dom blir lyckliga. hela världen kommer bli glad och lycklig och dansa o sjunga, och hoppa runt, och rida på grisar, men det gör inte grisarna nåt, för dom är så himla lycklga iallafall! och alla hästar kommer rulla sej och skratta, och alla möss kommer bli så glada och o-äckliga att man vill krama dom. och alla djur, och alla människor och alla stenar kommer ropa av glädje.
vet du varför?

för att en dag kommer jag bli glad.

jag har förlorat två stycken, och de kommer aldrig tillbaka. aldrig. aldrig någonsin.

stunderna då man inte tänker är stunderna när man är lyckligast. det är därför jag inte kan vara ensam. med mina tankar. för då tar luften slut, och jag kan inte mer.
jag undrar varför ingen verkar förstå.

ingen, aldrig.



en ständig väntan.

alltså.
jag tror på att Gud har skapat alla unika. men det här går bara inte.

kan någon till exempel säga skillnaden på alla tjejer som går runt i tajts och tunika, med sin adidasväska och har långt, blonderat hår? då går det väl inte att alla är unika? eller jo, men inte på utsidan iallafall. jag har aldrig, aldrig förstått varför man ska ha det som alla andra har. tvärtom har det fått mej att må dåligt, fått mej att känna mej mindre värd. för om jag skulle gå runt i såna kläder, skulle jag vara en i mängden. obetydlig. men jag vill inte vara en i mängden, jag vill inte passa in, vill inte. samtidigt säger alla att man ska stå upp för den man är, och "våga vara sej själv". men det kan inte dom säga. det kan inte 11-åringarna med för mycket smink, och dom andra likadana säga. för det håller inte.

jag stör mej på tiden jag lever i.
hjälp.

"Började för längesen. Ville bara sjunga men, jag fick kämpa länge för min dröm."

idag. tror jag faktiskt inte det händer nåt alls. hm. broder daniel är fortfarande här.
jag är nog den känslosammaste människan i världen. dom bara går runt, runt. och min hjärna. vad ska den va bra för? jag vill leva utan hjärna, för min är dum. just nu är mina känslor pirr, lite glädje, tristess, och nåt annat jag inte riktigt kan sätta fingret på. men dom kommer säkert försvinna snart. oj.

oj.

hittade en text jag skrev, lite innan jag fyllde 12..

Att vara kristen innebär inte att man följer en lagbok. Det innebär inte heller att man måste be varje kväll. Det innebär inte att man ska kunna bibeln utantill. Att vara kristen innebär att man verkligen tror på Gud. Det innebär att man kanske vill vara snällare och hjälpa sin nästa som det står i bibeln. Det innebär att man vill göra det Gud vill. Det är inget man måste, det är något man vill.

Jesus älskar alla, även dom som inte tror på honom. Ja, han älskar till och med dom som hatar honom. Jesus tycker inte mindre om en människa för att han har rånat eller till och med mördat. Visst blir han besviken, men han är beredd att förlåta när som helst. Han är precis som ens pappa. Hur mycket fel man än gör kommer ens pappa ändå älska en. Det är det Jesus är. Och jag tror på honom.

Well, gammal text, men inte mindre sant för det.

lyssnar på veronica maggio. hon är så bra.
jag flyter bort.
vill inte tänka på skolan, vill inte tillbaka dit. vill inte tillbaka till det gamla. jag vill vara här. själv. utan kompisar, skolan och allt sånt. bara få vara, och långsamt bli bättre. med hjälp av Gud. inget annat kommer gå. inte nu.
inte idag.

varför ska man ha massa saker? jag överlever med det jag har nu. egentligen behöver jag knappt nåt alls. kläder tillexempel. man kan ha blad! och mat. man kan väl äta räliga nötter, bär och fånga en fisk. eller mobiltelefoner och internet. banka på djungeltrumman eller nåt. vi är alldeles för prylfixerade. jag har hellre en äkta vän man kan ha kul med ute i skiten än en iPhone. visst, man ska va glad för det man har, jag är tacksam att jag får ha riktiga kläder, äta massa mat och ha världens bästa familj. men mer än så behöver vi faktiskt inte.

Nu är jag arg.

Du är en riktigt kass förebild för dina barn. Att man bara kan göra såhär! Du borde ha stryk, eller nåt. Så att du fattar, att man inte kan göra hursomhelst. Du borde lära dej en läxa, och inse vad du har. För familjen är det mest värdefulla man kan ha. Hoppas du inser det innan det är för sent.

Åh. Hur?

i havet är det isigt kallt. jag frös nästan. okej, jag frös. mycket.
hela familjen (utom en) va samlad igår. vilket händer väldigt sällan. och det är så mysigt!
nä, jag ska sluta skriva massa onödigt mög som ingen orkar läsa ändå.

Hur berättar man? för jag vill berätta.

nu.